Ett stycke historia II
Fortsätter att bläddra i boken “Svenskt hotell- & restaurantväsen i ord och bild”. Det är en fantastisk bok med så många fantastiska små historier. T.ex. så träffar jag på Charles Mauritz Magnusson, far till Christer Magnusson som jag jobbade för en gång i tiden vilket jag återkommer till, från Göteborg född 1900. Charles studerade och praktiserade i Finland. Efter praktik vid Hotell Andrea i Viborg blev han servitör på Kämp i Helsingfors och senare Societetshuset i samma stad. 1921 flyttade han till Köpenhamn för jobb på Nimb och Hotell Phoenix. De två sistnämnda finns kvar ännu idag och ruvar på helt otroliga historier kan jag tro.
Charles jobbade på och avancerade till Paris och blev våningschef på Hotel Majestic i Paris 1923. Undrar hur det var i Paris då?
Trots framgångar internationellt ger sig Charles hem till Sverige där han först jobbar på Grand Hotel men hinner även med Pub och Kastenhof för att sedan hamna som restaurangchef på Falsterbohus (en krog min morfar även jobbade på). 1931 måste ha varit ett mycket spännande år för det året blir han ägare av Eden Terrace Hotel i Stockholm. Ett hotell som kom att bli ett landmärke i vår huvudstad och som sonen Christer senare tog över. Idag finns tyvärr inte Eden Terrace längre, idag huserar Vattenfall i dess forna lokaler vid Humlegården.
Christer Magnusson, Charles son, var en av mina första arbetsgivare. Han gav mig helgjobb som nattportier på Eden Terrace när jag gick i skolan och sedan fortsatte jag där under min tid som flottist. Det var ett perfekt jobb. Jag var på sjön i 10 dagar och hade sedan ledigt i 7 och kunde då jobba och tjäna pengar. Och jag kunde lära mig massor. Christer var en bra chef och hotellägare och mycket omtyckt som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Jag minns en episod när jag jobbade extra en helg i receptionen. Christer sprang över gatan för att köpa sig en korv som han mumsade glatt på när han klev in på hotellet igen. I höjd med receptionen droppar den lite senap på kavajen och det fastnade lite i hans mungipa. Hade inte varit något om inte Wenke Myre precis kom ner för trappan. Christer stog där med sin korv med senap i mungipan och på kavajen och såg Wenke passera, Wenke som han tyckte var så snygg. Minns hur arg han var på sig själv att han åt en korv i receptionen. Jag gillade verkligen Christer. En riktig hotellstjärna!
mrspjuth 
Vilken fin historia stycke! Jag håller på förskar lite om Eden hotell och byggnaden, undrar om du har fler historier att berätta om.
Roligt att någon börjat skriva lite om hotellets historia. Jag arbetade också på Eden Terrace Hotel under Christer Magnusson i slutet av 80 talet. Närmare bestämt i 2 år från augusti 1986 till juni 1988. Hotellchef på den tiden var en finsk flicka som jag minns som Tarja. Hennes bedrift bestod i att hon datoriserade bokningen på hotellet. Tarja slutade och hösten 1987 anställde Christer en ny hotellchef. Vår numera branchkända guru Per Lydmar. Per var då förhållandevis ung för ansvaret som Hotellchef. Han kom från välbergad familj med dataföretag i Norge och hade gått hotellskola i Schweitz. Christer var en ganska sparsam arbetsgivare och man anade att han tagit som strategi att anställa unga ambitiösa medarbetare som ville göra snabba karriär skutt. Unga medarbetare arbetade hårt för att stiga i graderna och hade inga familjer att skynda hem till.
Mitt arbete var som festvåningschef. Efter några månader utökade jag verksamheten till att även omfatta konferenser. Målsättningen var att öka försäljningen dagtid med luncher och lokaluthyrning. Konferenser drog även med sig fler övernattande gäster. Under min tid lyckades vi också fördubbla omsättningen från fest & konferensvåningen. Från 1,9 milj om året till 3,8 miljoner.
Vill även med en liten historia ta åt mig av äran för att hotellet efter 1989-1990 tog ett skutt på hotell himlen som det mytomspunna Lydmar Hotel.
Hotellet var på den tiden tämligen anonymt med endast en smal korridor entré till den inre receptionen. Bottenvåningen dominerades av Beckers färghandel som hade hörnentré mot Stureplan. Hotellets ingång låg längre upp på Sturegatan efter Färgaffären och hade en reception lika anonym som en portvaktshytt. Rummen nåddes med hiss till våning 3 och uppåt. Entren syntes knappt från gatan och delades på våning 1 och 2 med diverse kontorshyresgäster, tandläkare m.m.
Jag som tidigare hade arbetat på Sheraton, Grand Hotel och Hotel Reisen tyckte att mitt arbete på hotellet kändes som ett ner köp. Hotellet kändes lite som ett bakgatshotell och kom inte till sin rätt trotts sitt centrala och fina läge med utsikt över Humlegårdsparken. Trapphus entrén sänkte helt enkelt hotellets status och verkade hämmande på affärerna enligt mitt omdöme. Med en statushöjning borde vi kunna ta ut mer för hotellrummen.
Hotellet hade ändå gått hyfsat bra under yuppi åren i mitten av 80 talet och under några år avsatt vinster i investeringsfond. Christer nämnde att dessa höll på att frysa inne och skulle falla ut till beskattning om inget gjordes. Med detta i åtanke passerade jag varje dag Beckers färgaffär och tänkte:
” tänk om vi kunde ta över deras lokal och göra en ståndsmässig hotellentré”
Tankarna gick att det kan väl ändå inte vara särskilt lönsamt att sälja färg mitt i stan. Östermalmstanterna köper på sin höjd en burk bättringsfärg till sina köksluckor. Så färgomsättningen kan inte generera särskilt hög hyra till fastighetsägaren.
Om vi istället gjorde om lokalen till en kombinerad barlobby och reception så borde vi med läget vid stureplan och rätt koncept kunna dra in en bra omsättning för att finansiera hyran på den extra lokalytan.
Sagt och gjort en dag stegade jag in i butiken och frågade efter butikschefen.
Döm om min förvåning när han säger, “lustigt att du frågar, Beckers HK har nyligen beslutat att avveckla den här butiken” Redan nästa dag, en fredag eftermiddag sätter jag mig med ritningar och tippex för att rita ett idé förslag till Christer. Väggarna ryker för tippex penseln och den lobbybar och reception som sedan blev verklighet tog form. Även en preliminär omsättningskalkyl på vad baren måste generera för att finansiera extra hyra och övertagande hanns med. Klockan halv fem när de flesta på kontoret gått hem stegade jag in till Christer med förslaget. Han blev eld och lågor och beslöt omgående att det här tar jag med mig till nästa styrelsemöte. Bollen var i rullning och förhandling inleddes med Beckers och fastighetsägeren om övertagande av lokalen. Vid förhandlingsbordet lade fastighetsägaren fram ytterligare möjligheter
att ta över kontor och tandläkarlokaler på våning 1 och 2. Det blev till slut så omfattande ombyggnadsplaner att hotellet måste stängas från juli 1988 och in på nästa år 1989.
I april 88 kommer Christer till mig och verkar något lågmäld och skamsen. Han framför då till min förvåning att då hotellet måste stängas i ca 10 månader på grund av de nu förestående ombyggnationerna, så måste han av besparingssjäl säga upp mig på grund av arbetsbrist.
Jag skall inte försöka dölja att det var en besvikelse och kändes som ett svek från honom efter det jag betytt för hotellets utveckling. Hur som helst jag gick vidare och tillträdde 1 november 1988 som chef för Citykonferensen / Ingenjörshuset i Stockholm. En tjänst som jag fortfarande innehar nu 24 år senare. Till historien hör att året efter 1989 så hade även Per Lydmar lämnat hotellet, då sökte Christer upp mig på min nya arbetsplats och erbjöd mig att komma tillbaka till hotellet som hotellchef. Jag tackade men avböjde erbjudandet eftersom jag påbörjat en ny intressant uppbyggnads uppgift på Ingenjörshuset. Christer beslöt sig då för att inte ha någon hotell chef alls tills vidare.
Resten är historia, hotellet belånades kraftigt under det kommande året, lånen investerades i aktier. Sedan kom fastighetskraschen 1990 som ledde till Christers ruin.
Stressen blev troligtvis för mycket för Chriser och han gick bort under en resa i södra Frankrike.
Christers fru Lotta behövde hjälp och kontaktade då den enda hotellchef hon kände Per Lydmar.
Per avslutade sin jorden runt segling och ställde upp för Lotta. Hjälpen slutade med att Per tog över hotellet och skulderna för en obekant summa. Det var slutet på Eden sagan och Per gav blygsamt det gamla hotellet sitt eget namn. Lydmar Hotel.
Stefano Falcone
Anläggningschef
Citykonferensen / Ingenjörshuset
Kul
Jag jobbade också som portier på Hotell Eden andra halvan av 70-talet. Jobbade mest natt och hade en helgalen kollega,som jag tyckte mycket om,han var från Sollefteå vill jag minnas. Vi hade väldigt kul ihop.Undrar vad han tog vägen,kanske nån av er vet? Som ett minne från Eden har jag kvar en stor tjock hotelnyckel med ett bronshandtag. Jag finns på facebook om ni vill se en bild jag tagit på nyckeln. Christer var en trevlig chef.