mrspjuth

“Stockholms nöjeslif har skiftat fysionomi många gånger under det gångna halfseklet. Hufvudstaden har under denna tid ryckt upp i storstädernas led och det är helt naturligt att denna utveckling afspeglat sig äfven i de yttre dragen. Framgången på det kulturella och kommersiella området har varit betydande och som hos oss stockholmare allvar och glädje, arbete och förströelse aldrig förskjutit hvarandra, har utvecklingen gått hand i hand beträffande det nyttiga och det nöjsamma. Med ökad välmåga och finare vanor ha anspråken på förströelse stigit och så ser man den enkla, gemytliga källarlokalen, som inte skiljde sig nämnvärdt från sina föregångare inom det offentliga nökeslifvet, Bellmanskrogen och de små värdshusen, så småningom förvandlas till det ståtligt inredda musikkafeet och den luxuösa guldkrogen. Nu kan ett nytt skede skönjas, där det pompösa i utrymmet och inredning får vika för en intimare interiör. Stockholms restauranthistoria har många namn som nämnts med vördnad af generationer samkunder, och hvars bärare spelat en betydande roll för vårt nöjeslifs utveckling. Det främsta af dem är ovedersägligen det, som gått till eftervärlden i Blanch’s Café, den populära restaurant, som i år firar sitt 50-årsjubileum.”

Detta är inledningen i ett litet häfte från 1918 som berättar historien om Blanch’s Café. Den 11 juli 1868 öppnade Theodor Blanch sitt café i hörnet av Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan. Blach’s blev snabbt en viktig mötesplats för stockholmarna. I sina annonser lyfte de fram ” ny och elegant inredd lokal med fullständig luftväxling” och “goda varor, billiga priser, fem serveringar, in- och utländska tidningar och musik från kl tre eftermiddagar alla dagar”. Förutom stora salongen vilken utgjorde hela caféet serverades det på sommaren i parken där det även fanns en träpaviljong. 

Ägaren Theodor Blanch var en reformator inom restaurangbranschen. Detta hade han bl.a. visat förut under åren då han innehade Operakällaren, där han införde en hel del nyheter som inte behagade de gamla stamgästerna. Bl.a. protesterade de mot nymodigheten att lägga vita dukar på borden. På sitt café hade servitörerna frack och vit halsduk och alla servitörer var numrerade. Allt detta var något nytt för branschen. Men förutom att han var en reformator ansågs han ha mycket god smak och stor praktisk förmåga så när det blev bestämt att en svensk restaurang skulle inrättas på världsutställningen i Wien 1873 blev Blanch utsedd att leda den. Detta gjorde han mycket skickligt och bland de 72 deltagande restauratörer belönades den svenska restauranten med första pris och Blanch erhöll både svensk och österrikisk hovleverantörstitel samt Vasaorden.

Blanch fortsatte att utveckla sin rörelse och 1878 infördes elektriska lampor , Jablochkowska lampor, samt påbörjade bygget av Blanch’s Teater och Järnpaviljongen i caféets trädgård. Några år därefter, 1881, sålde Theodor Blanch sitt verk till vinleverantören Victor Johansson som i sin tur sålde till Rudolf Frick, ägare av restauranten på Styrsö. Frick lyckades in så bra och förlorade snabbt caféets stamgäster, t.ex. så träffades konstnärerna Zorn och Carl Larsson dagligen på Blanch’s och hade sitt stambord, och gick i konkurs 1891. Caféet togs över av Axel Lundqvist, en välutbildad restauratör som jobbat utomlands på fina hotell och drev Trädgårdföreningen i Göteborg, som fick nytt liv i Blanch’s Café och rustade upp och bygde till. Han utvecklade caféet och det blev det mest populära i huvudstaden. Axel Lundqvist införde även han nymodigheter. Han lät anställa de vackraste kvinnorna i stan som servitriser, något sm få vågat tidigare, och de kom att betyda mycket för caféets utveckling. I jubileums skriften går det att läsa “Flickorna i Blanch’s ha varit berömda för en fägring, som understundom upphöjt dem till verkliga skönheter, och för en blygsamhet och artighet i uppträdandet, som varit lika tilltalande som deras nätta yttre. En af dem, Vackra Clara, hvilken tillhörde en af de första uppsättningarna, var så fager, att hon af den betagne konstnären ansågs värd att förevigas i samband med de nya plafondmålningarne.”

1906 lämnad Axel Lundqvist över till sin unge hovmästare Christian Svensson som fortsatte att utveckla och var ägaren då de firade caféets 50-års dag.

Jag vet inte hur länge Blanch’s Café fick existera men på 60-talet ersattes byggnaden på Hamngatan av Sverigehuset. Bilderna säger mig att, som så många gånger förr, att vi gick från en vacker byggnad till något modernt och fult.